Då var det äntligen dags att sparka igång den här bloggen,med det smått krypiska namnet. Vem är då fröken Tekanna? Det var en lätt fråga,det är jag,Emma.Varför kalla sig fröken Tekanna? Fröken för att jag är ogift och tekanna för att jag älskar te och tekannor,för övrigt så är jag lite grand formad som en också.På så vis,men äventyren då?För att inte få tråkigt i vardagen så gör jag ofta äventyr av små sysslor men syftet med denna blogg är kopplat till ett mycket stort och omfattande äventyr,kanske det största i mitt liv.I höst ska jag åka till Japan.
Ofta får jag frågan varför Japan av alla ställen,vilket jag har både lätt och svårt att förklara.Det finns mycket som lockar,som fascinerar,som väcker nyfikenhet och äventyrslusta till och med i en sådan hemkär person som jag ändå är.Men jag åker inte helt ensam,utan Pernilla följer också med.Hon kom på det helt själv att hon ville det.Vi har delat mycket under de många år vi varit vänner och nu ska vi även dela detta tillsammans.Hade inte hon kastat ur sig en trött kommentar över msn en sen kväll skulle nog ingen av oss vara påväg att göra det vi nu gör;fyller i visumansökningar för glatta livet.
Det börjar bli bråttom att få in visumpapperna samtidigt som vi inte fick någon förvarning om vilka papper vi skulle ha haft färdiga när vi ringde och bokade för några veckor sedan.Men som med det mesta annat här i livet så verkar vi kunna lösa det här också.Efter ändlösa timmar vid köksborden över otaliga liter rykande hett te så börjar vi så smått inse att vi faktiskt är på god väg att ta oss dit bort till soluppgångens land.Planen som vi arbetat ut är i grova drag att studera japanska i Tokyo i ungefär ett halvår och sedan resa runt i resten av landet och upptäcka det i godan ro i förhoppningsvis ytterligare ett halvår.Allteftersom vi stöter på tips så utökas önskelistan över saker att se och göra när det väl är dags,som tex att bestiga berget Fuji på natten och se soluppgången.
En känsla av total frihet och ro kommer över mig när jag tänker på den soluppgången som ännu är långt bort.Jag har länge kännt av en rastlöshet och instängdhet som behöver botas.Därför är det inte svårt att hitta goda anledningar till att åka iväg på en lång resa.I hemlighet hoppas jag på att nå någon slags själslig upplysning som ger mig insikt,visdom och inre frid.Fast det låter kanske lite för flummigt att formulera det så.
Något som deffinitivt inte är flummigt är vår kvällskurs i japanska som vi läst nu under våren.Vår språkreseförmedlare,SI study international,krävde vissa förkunskaper av oss som vi gladeligen underkastade oss.
Det är klar,det har inte alltid varit roligt att rabbla hiragana och katakanatecken eller att försöka förstå varför just det partikeltecknet ska vara där för att bilda en komplett mening men vi tar det som en del av målet-Tokyo.Närsom det känns kärvt,tungt eller nattsvart så har mantrat "det är värt det","för Tokyo" samt "det är bara xxx dagar kvar!" smattrat i huvudet.Vissa dagar är det allt som håller en uppe.Men nu börjar de totalt 94 hiragana och katakanatecknena sitta någelunda och resten verkar gå mer och mer av sig självt.Fast utan vår otroligt charmiga lärare Mika så hade vi väl givit upp vid det här laget.Appropå det så är det lite lustigt med hur vi kom i kontakt med henne också,hon bor nämligen på samma gata som min syster Carola.Så via henne fick vi kontakt med Mika och sedan när vi bokade kvällskurs i japanska på Folkuniversitetet i Västerås så visade det sig att det var just Mika som hade de kurserna där.Tala om att världen är liten! Egentligen borde jag plugga in verb just nu, men säg inget till Mika! Jag lovar att ta igen det...
Nu börjar det bli dags att summera detta första,långa inlägg och då kan man väl bara säga som så att nu är det definitivt,jag ska åka i höst till ett land på andra sidan jordklotet.De ändlösa kvällarna då jag sucktat över vackra,dramatiska och tokiga bilder därifrån är snart till ända.Bara 152 dagar kvar!
Sore de wa,Mata ne! ^_^
Ps.Har du inte fått nog av detta så kan jag varmt rekommendera bloggen http://www.eargasm.nu/ där Kristoffer väver samman text och bild till den saligt sköna röran som man kan kalla livet i Tokyo.Missa den inte!Ds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar