Igår var en helt sjukt späckad dag då Pillan och jag for till Stockholm för att få stämplar i våra visum. Fast det var bara som vi fått för oss men det kommer lite längre ner. Tyvärr inga bilder från Stockholm, för jag orkade inte ta med kameran. Jag ville inte dela upp detta på flera inlägg så jag rekommenderar er att ta en stor kopp te och paus då och då.Okej,då kör vi! Kyah!
Dagen började med att nere på Västerås centralstation så konstaterade vi att parkeringsautomaterna endast tar mynt. Som tur var så hade vi hyfsat gott om tid så jag hastade till Pressbyrån och växlade till mig en hel guldskatt i mynt. Men vi lärde oss inte bara det utan också att det finns små blå tågbiljettautomater som är mycket smidigare än de andra automaterna. Inget mer nervöst magsårsframkallande köande vid de grå automaterna där den längst fram tar två och en halv evighet på sig att bli färdig! Det kan jag leva med!
Så för att fira detta satte vi oss bekvämt tillrätta på tåget och lyssnade på Sveriges Radio P3 på min mp3-spelare tills täckningen blev alltför dålig och då växlade jag till animesoundtracklistan. Kan man inte lyssna på radio så lyssnar man på japansk musik, i alla fall om det råkar vara så att man är på väg till japanska ambassaden i Stockholm.
Det första vi gjorde när vi klev av tåget var att invadera Pressbyrån, tillsammans med en tredjedel av alla resenärer kändes det som. Jag nöjde mig med att köpa bussbiljetter medan Pillan tankade upp med kaffe och kanelbulle också. Vilket ju inte var så konstigt med tanke på hur lite stackaren fått sova. Kanske var därför som hon hittade busshållplatsen först också men jag tror dock inte världen är redo för en Emma som druckit en hel kopp med kaffe ännu. (För att inte tala om att jag själv inte är redo än!) Vi passade på att njuta av bussturen och konstaterade att Kungliga Dramatiska Teatern är en ganska pampig byggnad, sådant bygger man inte längre vet ni. Jag lyckades få av oss vid rätt hållplats men sedan var det lite värre. Ambassadområdet är väldigt speciellt och det är ett myller av övervakningskameror, säkerhetsgrindar och kostymklädda män som kryper omkring i buskarna. Det sista kanske är överdrivet. Vi var inte så fel som jag befarade när Pillan frågade om vägen, det råkade bara vara så att amerikanska ambassaden skymde sikten. Inte helt förvånande att den var gigantiskt heller. Då var den japanska mycket mindre och behändig men minst lika respektingivande. Väl inne efter ett kort samtal med vakten via porttelefonen så bänkade vi oss vid ett skrivbord och började fylla i papperna. Det borde ha varit enkelt men av någon anledning så är det långtifrån enkelt när jag och Pillan ska fylla i papper. Vi hittar alldeles för många tolkningsmöjligheter på vissa rader. Till slut gick Pillan till luckan och började ställa den stackaren på andra sidan en rad olika, för oss, fullt logiska frågor. Men jag trodde mitt hjärta skulle stanna när hon frågade om han kunde japanska. Vi misstänkte i efterhand att det var därför som han sa att vi kunde ju öva kanji genom att fylla i skolans adress på pappret. Ungefär då gick det upp för mig att vi nog inte var så pålästa om hur man skulle fylla i de där papperna som vi trodde. Pillan sprang till och med ut och ringde upp SI utanför säkerhetsområdet för att få tag i telefonnumret till skolan. Till slut hade vi fyllt i papperna och lämnat in passen. Då kom nästa kalldusch. Det tar tre arbetsdagar att få det här klart och helst ska vi komplettera med vår boendeadress så fort som möjligt. I bästa fall kunde jag hämta papper och pass på fredag. Kruxet är ju bara det att Pillan jobbar dubbelpass på fredag men vi kom runt det genom att Pillan ordnade så att jag kan hämta ut hennes papper och pass också.De var väldigt snälla där på ambassaden för de höll öppet en halvtimme längre än vad de brukar ha men å andra sidan bjöd vi på förstklassig underhållning medan vi fyllde i papperna så det gick nog jämnt ut.
Efter detta spektakulära besök på ambassaden så ansåg vi oss vara värda en hel del belöningar som till exempel en asiatisk buffélunch med stor sushi avdelning! Dock måste jag inflika att det är något visst med Soya hemma i Västerås. Vidare fortsatte vi mot en episk pilgrimsvandring till Sf-bokhandeln där vi började fundera över hur långt bort den egentligen låg innan den lilla gröna draken dök upp. Som vid de flesta av mina besök i butiken började jag med att gå runt några varv inne i butiken, ungefär som en katt som kollar av sitt revir. Fast jag inte anser att Sf-bokhandeln är mitt revir, den är mer som mitt heliga tempel. Konstigt nog köpte jag bara det jag tänkt mig att köpa. Haruki Murakamis ”Kafka on the shore”, Christen Hadens ”Virka läskigt söta figurer” (svensk översättning) samt Åsa Ekströms ”Sayonara September.” Hur fantastisk Åsa och hennes serie är får bli ett separat inlägg längre fram, annars tar detta aldrig slut. Glad i hågen och på rosa moln svävade jag ut ur butiken efter en betydligt mer verklighetsförankrad Pillan som började känna att det var nog med Stockholm för dagen. Då steg jag in som den superhjälte jag är och bjöd oss båda på milkshake. Pillan tog hjortron och jag tiramisu. Har ni tänkt hur bra tiramisuglass passar till milkshake? Men sedan kunde inte ens jag neka till att vi borde åka tillbaka till Västerås så vi inte skulle missa intervjun med VLT. Därför blev det lite tokigt för egentligen skulle vi ha träffat Michelle också men så blev det inte. I bästa fall kanske jag kan träffa henne på fredag om jag ska till Stockholm då. Det börjar bli lite för mycket på en gång för mig att hålla reda på och hinna med.
På tåget hem tog jag hand om Pillans tågbiljett för hon slocknade fortare än kvickt medan jag höll mig vaken tills konduktören kom förbi, då lyssnade jag på stämningsfull anime musik och började läsa ”Sayonara September”. Jösses, jag föll pladask och nu är jag hopplöst förälskad i denna serie som är så otroligt genomarbetad såväl manus som bildmässigt. Eftersom jag var helt inne i mangan var det ren tur att jag hörde att vi närmade oss Västerås stationen och hann väcka Pillan. Då vet man att det är en ruggigt bra manga.
Eftersom vi hade åkt hem lite tidigare än väntat så hade vi tid över innan intervjun så vi begav oss till gamla goda Café Stugan för ytterligare fika/mellanmål. Jag nöjde mig med ett stort glas kallt iste. Det var ganska pirrigt när reportern kom och vi skulle svara på hennes frågor. Så här i efterhand undrar jag hur mycket vettigt vi sa egentligen. Mest har jag en känsla av att jag pladdrade på en massa av bara farten och inte gav någon annan en syl i vädret. Förhoppningsvis räcker det till en skaplig artikel. Kan erkänna att vi inte gjorde arbetet lättare för den stackars fotografen heller. Utan fnissiga som små barn som vi var så blev det en hel del flum. Men för att citera mig själv ”ni får ju väldigt glada bilder i alla fall”. Några blev jättefina faktiskt så det är nog ingen fara. Ung redaktionen består ju trots allt av unga och väldigt professionella människor. Däremot så återhämtar sig nog våra egon aldrig från det här. Nu är det bara till att otåligt vänta på resultatet.
Vi avrundande hemresan med att titta in hos Carola och prata en liten stund och bara varva ner. Vi blev lite fördröjda för Pillan hade fått fatt i ”Sayonara September” så vi kunde inte åka innan hon läst färdigt. Hon är ofta sådär härligt charmig. Summa summarum så hade vi en rolig dag tillsammans där vi lärde oss mycket, skrattade gott och slapp springa efter tåget.
Det kan nog inte bli så mycket bättre än så. Det är 5 dagar kvar!
Ps. Bilderna är tagna idag och är tänkta som en present till min japanska brevvän. Men ni får också vara med. Ds.
Sore de wa, mata nee~
låter som en riktig heldag!!!
SvaraRaderatur att ni överlevde så vi kunde ha liten avskedsfest iaf :D kommer sakna er så mycket!!!