Skolresa!

Visserligen var resan i fredags men ibland blir det bara inte som man har tänkt sig helt enkelt.Fast ibland blir ibland ganska ofta om man har otur.Fredagen började heller inte så värst lyckligt heller för oss Takadanobaba elever som skulle iväg tidigt.Vi hade ställt klockan på strax före klockan sex på morgonen så vi skulle ha gott om tid att göra oss iordning.Rätt vad det nu är i alla fall när jag ligger i sängen hör jag ett tjut från överslafen där Pillan sover.Klockan är nästan tio över sju på morgonen och bussarna ska gå från Takadanobaba klockan åtta!Klockan har inte ringt! Det tar omkring trettio minuter i alla fall att åka med tågen om man har tur och i alla fall en kvart att gå till stationen.Detta till trots så bestämmer vi oss för att försöka hinna dit i tid.Hastigt hafasade jag på mig lite kläder,stoppade det nödvändigaste i väskan och kastade mig nerför trapporna.Jag vet med mig själv att jag är ganska långsam av mig så jag gick före Pillan och Becca.Jag förväntade mig att bli upphunnen ganska snart men inga yrväder susade förbi mig.När jag väl är på tågen,speciellt när sådan här försening så har jag fokus på en sak: åka tåg och be böner till allt vad gudar heter för att hinna fram i tid.När jag äntligen kommit fram till Takadanobaba så såg jag flera från min skola som väntade vid övergångstället.Då slappnade jag av lite men det tog halva dagen innan adrenalinet klingade av.Dessutom hann jag ju inte äta någon frukost så jag var ganska hyper för att vara mig.Jag fick en hel del fina bilder faktiskt.Vid bussarna skulle vi pricka av oss vid vår klasslärare,fast först kände ingen igen sina lärare.Tänk vilken skillnad det är att se dem i sina privata kläder mot deras "lärarkläder".Oki-sensei är för övrigt väldigt söt i sina vanliga kläder.Han passar jättebra i vinrött.

Efter att ha väntat ett tag ombord på bussarna på eftersläntare,däribland en av kineserna i min klass som sprungit så fort att han sjönk ihop ett tag på första bästa säte innan han gjorde något annat.Notera att nästan alla kineserna bor i studentboendet ovanför vår skola.Han fick en applåd av bussen.Sedan åkte vi buss väldigt länge.Vårt mål var ett område som heter Shosenkyo och som inte ligger så långt från Mt. Fuji.Alla passade på att fotografera Fuji när vi åkte förbi.Tyvärr var det ett besvärligt moln som behagade skymma en del av Fuji.Det enda på hela himlen kändes det som.(Vilket inte är så konstigt egentligen men väldigt irriterande.)Första stoppet var vid en liten by där det fanns fina dammar med koi i och extremt kallt vatten.Fast vattnet var inte så kallt ändå men jag tvivlar inte på att det inte är hälsosamt att dricka det.Bergsvatten gör alla till superhjältar!Lite grann i alla fall.Därefter fick vi åka mera buss längs svindlande krokvägar medan landskapet utanför blev mer och mer kuperat.Jag kan förstå mer och mer varför så liten del av landetär bebyggt.Vid vårt andra stopp fick vi lära oss att göra udon nudlar.Att göra nudlar i sig är inte så svårt men att göra fina nudlar är mycket svårt.En liten tröst var att det var ganska många av kineserna som hade lika stora problem att få till nudeldegen som vi stackars västerlänningar.Det enda jag inte förstått är hur Oki-sensei kunde hinna fotografera allt och alla OCH göra nudlar.Men man kan inte förstå allt här i världen.När vi äntligen hade gjort nudlarna fick vi också äta dem.Jag och min partner(alla arbetade två och två) Jossan hamnade med en massa kineser,en söt koreanska och Oki-sensei.Maten smakade bra men det var ett helsike att få tag i den med pinnarna.Jag brukar vara ganska bra på att äta med pinnar men våra nudlar var ju inte direkt som andra nudlar.Utan hjälp från kineserna hade jag nog inte ens fått något av ner i min skål.Klockan var bortåt två på eftermidagen när vi åt och det kändes att det inte blev någon frukost.Men sedan var humöret på topp.

Med nya krafter tog vi oss glatt an nästa utmaning: vandra längs en led upp till ett fint vattenfall.Det fanns så mycket att fotografera och så snålt om tid att hinna se allt på.På en klippa vid en bro noterade vi att folk satt fast mynt.I en urgröpning längre ner på klippan låg det också mynt.Överallt fanns det mynt där,mest en yens mynt men här och var högre valörer.Önskebrunnar är inte lika häftiga längre,fast jag undrar hur bra det är egentligen med all den där metallen där.Vattenfallet var fint,inte lika högt som Keigon falls men omgivningen var trevligare på något sätt.Innan vi visste ordet av så var vi på väg ner till bussarna igen och skulle åka hem.På hemvägen satt jag bredvid den söta koreanskan som sitter bredvid mig på lektionerna i skolan,Ii-san.Hela tiden pratade vi,så gott det gick.Hon är väldigt mogen för att vara sexton år.Vi pratade mest om skillnaderna mellan Sverige och Korea och en del om Japan.Skolgången i Sverige är rena skämtet om man jämför med Korea,där kan vi snacka tuffa tag.Redan på mellanstadiet går de i skolan till klockan sex på kvällen och har prov därefter.Att inte sträva efter perfekta skolresultat finns inte på kartan.

Mycket trötta och mycket glada kom vi hem några timmar senare än beräknat men vi hade haft en fin dag trots den knackiga starten.Mig gjorde det inget att större delen av dagen spenderades ombord på en buss.Då och då satt vi svenskar och sjöng julsånger och disneylåtar och gjorde en massa annat bus såklart.Jag köpte med mig lite traditionellt godis och bjöd japanerna hemma på guesthouset på.Det var gjort av vad Naomi kallade japansk peppar och lite andra saker.Jag tyckte det var ganska gott och som det mesta av det traditionella godiset så hade det rolig konsistens.Inte helt olikt seg marmelad.Hyresvärden Aki tyckte sådär om godiset men då fick han (kärleksfulla) bannor av Naomi,för jag hade ju varit så snäll och köpt med present hem.Ja se folket här på guesthouset,de är bra mysiga.<3

それでわ、またねええ~